Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning
Besök en slumpmässig hemsida på Zoomin

Fåfänga tankar i ett väntrum för mammografi den 1 september.

Jag hade en kallelse till mammografi den 10 september kl. 7.30. Ringde i måndags och ändrade tiden. Visserligen är jag morgonpigg, men jag vill ta det lungt på morgonen och inte kasta mig ut i varken biltrafik eller med kommunal transport så tidigt.  Jag har fått andra vanor som pensionär.  Fick lite dåligt samvete för skälen att ändra tiden vägde väl inte särskilt tungt, men det sa jag inte.

 

Jag fick en återbudstid redan idag tisdag kl 13.50 som passade mig perfekt. Mats dotter Pia hade mammograferats på Södersjukhuset igår. Jag drog slutsasen att alla 50 åringar var kallade just nu.

Tidigare då jag kallats har jag tänkt att mina medsystrar som är kallade till samma dag måste vara födda 1942. Det kan man gissa sig till då vi iakttar varandra i väntrummet tänkande, hon ser äldre ut än jag, oj hur har hon kunnat hålla sig så fräch för sin ålder.

Alla i väntrummet såg ut att vara i 50 årsåldern. Där fick jag rätt.

Alla i väntrummet måste ha tänkt om mig, hon där ser i alla fall äldre ut än jag. Kanske inte så konstigt. Jag var nog trots allt 17 år äldre. Trodde de verkligen att jag var född 1959, eller är det bara jag som har fåfänga tankar i ett väntrum för mammografi. Kanske är det ingen annan som tänker som jag. Jag blev positivt överraskad över den nya apparaturen som inte klämde brösten till platta pannkakor. Det gjorde inte ett dugg ont.

Nu scannar man brösten. Vilken framgång.

 

Tisdagen den 1 september 2009 kl. 19:13

Allmänt | Permalänk | Kommentarer [1] Kommentera detta inlägg

 

Tankar om demensvården.

 

Det går inte att släppa tankarna på hur min syster har det på demensboendet.

 

I fredags var jag till Lidingö och satte vita rosor på sonens och på min svågers gravplats.

Jag har funderat hela helgen på hur min systers vardagar ser ut. 

Jag hälsar alltid på hos min syster som efter makens död bor på ett demensboende på Lidingö som drivs av Attendo Care f.d Partena Care.

 

Letade på internet och hittade på Socialstyrelsens hemsida "Nationella riktlinjer för vård och omsorg vid demenssjukdom 2009" som nyligen har givits ut av Socialstyrelsen. Ska fördjupa mig i riktlinjerna och läsa mer vad man borde kunna kräva.

 

Jag blir väldigt beklämd av att se den fysiska miljön för de dementa på Lidingö. Personalen är vänlig och trevlig. De flesta som jobbar där är av  annat etniskt ursprung. Jag har alltid tyckt att de med utländsk härkomst är väldigt respektfulla gentemot äldre. Det är dom här också. Min syster säger att dom är så snälla.

 

Min syster kommer ihåg det mesta från sin barndom och ungdom. När jag pratar om hur det var i vårt hus där vi växte upp blir hon väldigt glad och berättar själv om sådant jag inte känner till. Min syster är 18 år äldre än jag. Hur mycket vet personalen om min systers tidigare liv och hur det var i Sverige då hon var ung. Jag brukar ta med mig kopior på bilder från vårt föräldrahem i Västmanland och bilder på hennes något äldre bror när de var unga. Jag önskar att personalen hade tid att titta på bilder och låta henne berätta. Innan hon flyttade till demensboendet sade min svåger  att hon klarade av vissa saker i hemmet och hon städade och höll snyggt och skötte väl om sina växter. Jag var orolig att det skulle bli för tungt för min svåger som var svårt sjuk i magcancer. Han svarade att hon mår bättre här då hon får gå och plocka.

 

Min syster verkar må bra och är positiv och jag har svårt att ta på vad det är som känns fel. Ställer min systerson frågor till personalen undrar jag.

Jag tycker att de boende bara sitter och går runt i korridorena. De har inget utbyte av varandra. De har ingen stimulans.

Kanske förvärras demenssjukdomen fortare på ett demensboeende utan stimulans.

Det är säkert inte så lätt att aktivera dementa. Jag och Mats tänkte ta med oss min syster till Långängens gård på Lidingö och dricka kaffe. Hon följde med oss till bilen, men sedan blev det stopp. Vi fick istället sätta oss på en bänk och prata utanför sjukhuset.

 

Det jag funderar på är hur sker kvalitetsuppföljningen av verksamheten. Kommunen har ju ett uppföljningsansvar. Jag har för 10 år sedan jobbat tillsammans med den medicinskt ansvariga sjuksköterskan i Lidingö kommun.  Vi har också varit på kurser tillsammans i kvalitetsuppföljning. Jag är frestad att ringa henne och fråga i största allmänhet hur de privata vårdgivarnas kvalitet följs upp. Vilka är kvalitetsindikatorerna för verksamheten.

 

När jag jobbade i Stockholms stad hade vi kvalitetsgarantier för alla verksamheter. Jag protesterade hej vilt då staden fastställde att de äldre på sjukhem och äldreboenden skulle ha rätt till ett bad var fjortonde dag.

Är det en kvalitetsgaranti undrade jag då.

 

Det har ju varit en del skandaler då det gäller privata vårdgivare inom äldreomsorgen där kommuner har sagt upp avtal. Jag var med vid Gärdets sjukhem och jobbade med kvalitetsfrågor 1990.  Vi hade byggt upp en hög kvalitet i verksamheten som lätt kunde följas upp. Då lade stadsdelen ut Gärdets sjukhem på entreprenad. Ett företag som hette Radius vann upphandlingen. De hade bara erfarenhet av flyktinganläggningar. Kommunen hade inte ställt tillräckliga kvalitetskrav ansåg jag. Därefter tog Partena Care över. Dessa företag raserade kvaliteten på några månader som det tagit år att bygga upp. All utbildad personal slutade. Kommunen fick ta över igen. 

 

Jag har funderat på hur ofta får min syster gå ut. Vad har personalen för kunskaper om demenssjukdom. Vad har de för kunskap om de dementas behov. Hur ser målen ut för verksamheten. Vad vet de om min systers bakgrund. Hur aktiveras de boende. Jag har frågat om min syster har varit ute, men jag får vänliga svar att det har hon varit och om jag frågar när hon var ute sist får jag svävande svar.

 

De dementa kan ju inte tala för sin sak. När jag och min syster och svägerskan besöker henne är det sällan någon annan på boendet som har besök.  Det är en dam vars make kommer varje dag. Jag hade lust att prata med honom hur han som anhörig uppfattar boendet. 

Förra gången jag var där talade jag med en sjuksköterska och frågade om jag fick ta med min syster ut nästa gång. Det tyckte hon var en bra idé. Hon sa då att de så sällan kommer ut.

 

Jag försökte ringa min systerson, men fick inte tag i honom. Han har ett stressigt jobb och är ensam med två söner. Jag mailade honom och fick ett svar att han var glad för att jag besökte hans mamma och ville att vi skulle hålla kontakten. Jag fick gärna undersöka vilken vård hans mamma får.

 Jag talade med min systers svägerka på Lidingö som var orolig för att min systerson inte verkar besöka min syster så ofta. Personalen har frågat mig om min syster har barnbarn. Min syster har två fina barnbarn i ungefär samma ålder som mina barnbarn. Personalen har inte sett att de varit med sin pappa och hälsat på sin farmor. Det är ju en annan fråga och många verkar inte få så många besök och blit lätt isolerade på det här boendet.

Jag har gjort en besöksbok och i fredags var det en månad sedan hennes son hälsade på.

Jag tycker det är svårt att lägga sig i, men jag mailade och frågade verksamhetschefen om en verksamhetsplan  och resultat av kommunens kvalitetsuppföljning om hon kunde maila det till mig. Jag skrev inte att jag  hade min syster där utan jag var intresserad av att jämföra olika demensboenden.  

 

Jag har haft med mig min dotter Ann  vid ett tillfälle. Dels ville hon träffa sin moster. Ann har erfarenhet både som undersköterska och sjuksköterska sedan många år tillbaka inom äldreomsorg, förutom ett antal år på Karolinska på kvinnokliniken. Idag är hon anställd i en annan kommun och det ingår i hennes jobb att åka till olika äldreboenden och demensavdelningar då någon av personalen larmar henne för att få en bedömning när någon ramlat eller blir sjuk. Nu jobbar hon på natten och det är mycket som inträffar på natten.

Ann var skeptisk till miljön, men hade svårt att efter ett kort besök bilda sig någon uppfattning om vården. Tyvärr her de enskilt drivna demensavdelningar  många anställda som saknar adekvat utbildning för jobbet var hennes uppfattning. 

 

Det skulle vara intressant att veta vad andra anhöriga har för funderingar om demensvården. 

Det här blev långt och tjatigt, men jag är glad för att Socialstyrelsen har uppmärksammat demensvården och gett ut riktlinjer.

 

 

 

Tisdagen den 1 september 2009 kl. 18:17

Äldreomsorg | Permalänk | Kommentarer [1] Kommentera detta inlägg

 

 
nil

My Cats

 

Kategorier

Allmänt

Axel Lind Marinmålare

Brottstycken ur mitt liv

Dagboken

Dalmatiner

Film på DVD

Fåglar

Hundar

Hälsa och vård

Internt zoomin

Jazz

Kalvkött

Katterna

Katternas egen blogg

Katternas egen blogg

Koloskopi

Koloskopi

Konst

Krukväxter

Kultur

Kulturmiljöer

Kungahuset

Lidingö

lösenord

Matbröd

Matsvampar

Natur

Nöjen

Om mat

Politik

Recept

Resedagbok Prag

Reseminnen

Släktforskning

Svampar

Till minne av Joakim

Tips från Munskänkarna

Trädgård

Trädgård

Unicef

Unicef

Utflykter

Utmaningen

Vävar, konsthantverk

Äldreomsorg

Örter/Kryddor

Arkiv

 2017

 2016

 2015

 2014

 2013

 2012

 2011

 2010

 2009

Bloggar

Zoomin: Nyheter & feedback

Länkar

Nyligen.se

Flöden

RSS-flödeRSS 2.0

 

.

script>