Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning
Besök en slumpmässig hemsida på Zoomin

Dagbok från en sjukhussäng

Del 3
Torsdagen den 2 december 2010

Vaknade och låg som en skalbagge på rygg och kunde inte vända på mig. Kippade efter andan som en fisk på land. De var kolmörkt i rummet och jag kunde inte orientera mig var jag var. Kände panik och ångest. Satt fast i någonting. Försökte tänka klart, andas lugnt. Det gjorde ont i bröstet. Kändes som knivhugg vid varje andetag. Kunde inte lyfta höger arm. Det började klarna i huvudet var jag var. Visste att det fanns ett larm på min vänstra sida och ett sängbord. På sängbordet fanns det knappar att trycka på och någon av knapparna var ett larm. Kunde inte hitta knappen på lampan vid sängbordet. Det klirrade till och det var vattenglaset som åkte i golvet. Trevade med vänster hand och lät fingret glida över alla knapparna på sängbordet. Då började en lampa att blinka vid dörren på min högra sida.

 

Efter en stund öppnas dörren och jag hör - Oj vad mörkt det var här då och lysröret tänds i taket ovanför min säng. Det var ingen mardröm det var på riktigt. Jag låg på sjukhus.

 

Klockan ovanför dörren visade fyra. Var det morgon eller eftermiddag undrade jag. Du ringde vad vill du? - Jag kan inte vända på mig sa jag ynkligt– jag har ont jag är kissnödig. Undersköterskan höjer sängen vid huvudsidan så att jag kan sitta upp. Hon frågar – vill du kissa eller ha vatten först?
– både och, säger jag. Undersköterskan hjälper mig upp ur sängen och drar pott stolen närmare sängen. Jag trasslar in benen i slangen som sitter kopplad till lungan bak på ryggen som är kopplad till en behållare monterad på sängen. Jag ber henne släcka lysröret i taket och tända sänglampan istället. Jag får ett glas vatten och hon tänder adventsljusstaken i fönstret och går och hämtar tre värktabletter på sjuksköterskeexpeditionen.

 

Jag ber om att få en radio och hon säger - att du har en radio i sängbordet och jag säger att den fungerar inte. Hon är den tredje i vårdpersonalen som tittar lite nedlåtande på mig som om jag inte ens kan sätta på en radio. Hon  lyssnar i hörlurarna och prövar alla kanaler och det susar som vanligt bara på alla kanalerna. – Det där får vi ta i morgon då dagpersonalen kommer säger hon.

 

Jag frågar om dörren får stå på glänt. Jag tror hon tycker synd om mig – en liten stund då, säger hon. Jag känner mig som ett litet barn eller en gamling som snart ska dö och inte klarar någonting själv längre.

Värktabletterna började verka och jag kunde slappna av. Somnade om och vaknade när frukosten bars in. Det var Yougerth , en smörgås med leverpastej på mörkt bröd, the och ett glas juice. Läkaren kom och meddelade mig att jag skulle röntgas för att se att slangen satt på rätt ställe i lungan. Läkaren frågade hur jag mådde och var inte riktigt nöjd med att det gjorde ont när jag andades.

 

Klockan elva blev jag hämtad och syrgas kopplades till sängen. Oj vad mycket gångar det var och jag tror att den som körde sängen inte hade körkort på sjukhussäng. Han var nära att krocka och min säng var inte så följsam som han önskade. Trodde sängen skulle åka in i väggen då det blev en höger eller vänstersväng in i en ny korridor. Han ställde sängen utanför Röntgenavdelningen och till min lycka kunde jag ligga och titta på reprisen av God kväll från dagen innan.

 

Fick ligga kvar i sängen då jag röntgades. Fick ligga och vänta en bra stund innan jag blev hämtad upp till avdelningen igen. Fick ett larm att trycka på om jag behövde gå på toaletten, eftersom jag inte fick gå på toa på avdelningen då jag i tisdags hade varit på en avdelning som fick stänga på grund av kräksjuka. Jag hade inte ens varit på toa på den avdelningen. Var ganska säker på att jag inte fått kräksjuka, men därför skulle jag vara isolerad i 48 timmar. Tänkte ringa. Men hittade inte larmet. Såg att det glidit ner på golvet. Fortsatte att njuta av att få se på TV. Killen kom och hämtade mig och jag blev åter isolerad från omvärlden.

 

Sjukvårdaren hade glömt att låsa sängen och nu kunde jag glida runt i rummet på sängen genom att sparka mig fram och ta mig runt från dörren till fönstret. Vilken frihetskänsla. Sängbordet hade hjul och det var riktigt roligt. Jag kunde nå garderoben och se vilka kläder som låg i kassen som Mats tagit dit. En undersköterka kom in. Pang och snabbt låste hon sängen och sa att den måste vara låst. Så var säkerhetsbestämmelserna sa hon, trots att jag bad henne låta bli och inte låtsas om att hon sett att sängen var olåst. Hon var orubblig. 

 

Efter lunch kom läkaren upp till mitt rum och såg bekymrad ut och sa att slangen gjorde ingen nytta . Den satt i mjukdelarna och hade inte riktigt trängt in i lungan. De skulle bli tvungna att göra om ingreppet. Jag tänkte att jag skulle inte svarat ja då jagfick frågan om en läkarkandidat fick utföra ingreppet, visserligen övervakad av två vana läkare. Inget att gråta över  nu.

 

Först sade läkaren att jag kunde få åka hem då de tagit bort slangen. Jag skulle komma tillbaka på måndag. Sedan ändrade han sig och sa att efter det slangen tagits bort var jag tvungen att ligga på sidan där de skulle lägga ett tryckförband. Det rörde sig om fyra timmar som jag skulle ligga på min högra sida. Jag behövde kollas efteråt så det inte uppstod en blödning.

 

På onsdagkvällen kom en ny manlig nyutbildad sjuksköterska/sjukskötare som såg vikten av vad en radio kunde betyda för mig och kände empati för min situation. Jag berättade att slangen skulle tas bort vilket han kände till och han skulle assistera. Slangen skulle tas bort inne i mitt rum. Först vid sjutiden på kvällen var det dags att ta bort slangen . Jag tiggde och bad att få en radio eller TV om jag skulle ligga stilla på samma sida i fyra timmar.

Han letade runt på flera avdelningar och hittade en radio som fungerade. Äntligen någon som brydde sig om min vädjan. Tog på allvar hur viktigt det var för mig att kunna lyssna på musik för att kunna slappna av. Han kikade in då  och då och frågade om det var okey. Kände att han verkligen uppriktigt brydde silg. Blev hämtad av Mats på torsdag eftermiddag.

 

Nu är jag hemma på permission fredag, lördag och söndag ska tillbaka på måndag. Har fått mediciner med mig hem. Nu är i alla fall faran över att jag skulle ha blivit smittad av kräksjukan på den första avdelning jag kom till på natten mellan måndag och tisdag. Mats hade köpt en bärbar dator som han hade tänkt att jag skulle ta med mig på måndag. De ringde från lungavdelningen att jag fått en ny tid på röntgen sedan skulle jag komma till avdelningen. Skulle jag få andnöd skulle jag genast komma in till sjukhuset.

Detta var en glimt från den svenska sjukvården. Fortsättning följer……

 

 

Fredagen den 3 december 2010 kl. 22:30

Allmänt | Permalänk | Kommentarer [20] Kommentera detta inlägg

 

Hemsk upplevelse att vara isolerad utan rörelsefrihet

Del 2

2:a dagen på sjukhus
onsdag den 1 december 2010

Första morgonen på den andra avdelningen var det en springa öppen till fönstret och det var iskallt i rummet på morgonen. Ringde på klockan, men ingen kom. Jag tyckte det tog evigheter tills någon kom och stängde fönstret. Jag satt ju fast i mitt plaströr. Det var minus 15 grader utomhus. Jag hade väldigt ont efter det att bedövningen släppt.

 

Mats hade packat min toalettväska under tiden vi väntade på ambulansen.  Upptäckte att Mats lagt ner min lilla filmkamera 10x6 cm en Sanyo. Nu kunde jag ju roa mig med att ta bilder, men det fanns ju inga motiv. 

   

 

Utsikt  genom fönstret från sängen. Några byggnadsarbetare åkte upp och ner i arbetshissen i kylan. Alltid något att titta på.

 

Jag kunde knappt ta mig ur sängen och kände mig som en bunden hund. Plaströret satt fast på en apparat på sängen som gick till hålet i min rygg in i lungan. Plaströret var inte längre än 1,5-2 meter vilket var radien av min rörelsefrihet. Det var olika människor som vårdade mig. Att ha ont och svårigheter att andas, inte ha rörelsefrihet. Inte ha radio, TV eller böcker, eller tidningar. Kala väggar och en tom x-krok att stirra på, där det förmodligen hängt en tavla. Den stängda dörren var värst. Jag vädjade om att få ha dörren på glänt, men det var mot reglerna vid barriärvård. Hörde alla hostanden och kvidanden och önskade jag kunnat höra musik istället genom ett par hörlurar, men radion var helt död. Det var ett ständigt brus från luften som gick in och ut genom plaströret i min rygg till apparaten ovanför sängen. En pottstol stod vid huvudändan vid sängen.

 

Utsikten mot taket där sladdar satt som jag var kopplad till.

 

Personalen skötte mig kliniskt bra när det gällde mätning av temp, syresättning av blodet, blodtryck och utdelande av medicin. När jag återigen påpekade att radion inte fungerade skulle de se om de kunde hitta någon annan. Sedan kom kvällspersonalen och därefter nattpersonalen och ingen tog ansvar att jag som patient inte bara behövde medicin och övervakning. Jag behövde få lyssna på lugn och skön musik eller ha någon att prata med. Titta på några bilder på väggen eller få slöbläddra i någon tidning. Avsaknaden av förståelse för hur viktigt det är med balansen mellan fysiskt och psykiskt välbefinnande vilket påskyndar tillfriskningsprocessen behöver många fler få kunskap om.

 

Fotade mig själv fanns inte så mycket annat att fota eller roa sig med.

 

Nyttig erfarenhet att ligga som ett kolli. Den här bilden ska jag ta fram om jag börjar gnälla över något och tycker synd om mig själv. Då ska jag tänka på dom som kanske får ligga så här i åratal.

 

Som patient var det viktigt för mig att personalen såg vad jag var i behov av. Istället att för att känna panik- och vanmaktskänslor hade kanske min fysiska smärta kunnat reduceras med mycket små medel. Jag önskade mig bara lite lugn musik. Dessutom hade jag fått chockbeskedet att jag var drabbad av lungemfysem som gav mig tankar om vad det skulle innebära för begränsningar i mitt fortsatta liv. Min dotter Ann hade var tvungen att åka tillbaka till sitt jobb.

 

Maten var förhållandevis bra och smakade ganska gott. Mycket högre standard i jämförelse med maten på min systers äldreboende.

 

Biff Stroganoff till lunch och till middag laxpudding

De andra patienterna hade sällskapsrum med TV och tidningar, men det visste jag inte om eftersom jag låg isolerad på mitt rum. Någon i personalen hade väl kunnat fråga om jag ville ha en tidning.


Mobilen hade laddat ur och någon laddare hade jag inte. Det var ju oplanerat att jag skulle tas in på sjukhus akut natten till tisdagen. Mats kom på tisdagseftermiddagen rätt sent och hade med sig laddaren till mobilen och lite kläder. Mats dotter ringde senare och sade att jag kunde få låna hennes bärbara dator som räddat henne när hon låg på samma sjukhus i en liknande situation med hål i tarmen och jag med hål i lungan.

 

På torsdagen kom en ny manlig nyutbildad sjuksköterska/sjukskötare som såg vikten av vad en radio kunde betyda och kunde känna empati för min situation. Forts... följer på lördag.
 

 

Fredagen den 3 december 2010 kl. 12:49

Allmänt | Permalänk | Kommentarer [7] Kommentera detta inlägg

 

 
nil

My Cats

 

Kategorier

Allmänt

Axel Lind Marinmålare

Brottstycken ur mitt liv

Dagboken

Dalmatiner

Film på DVD

Fåglar

Hundar

Hälsa och vård

Internt zoomin

Jazz

Kalvkött

Katterna

Katternas egen blogg

Katternas egen blogg

Koloskopi

Koloskopi

Konst

Krukväxter

Kultur

Kulturmiljöer

Kungahuset

Lidingö

lösenord

Matbröd

Matsvampar

Natur

Nöjen

Om mat

Politik

Recept

Resedagbok Prag

Reseminnen

Släktforskning

Svampar

Till minne av Joakim

Tips från Munskänkarna

Trädgård

Trädgård

Unicef

Unicef

Utflykter

Utmaningen

Våra vilda djur

Vävar, konsthantverk

Äldreomsorg

Örter/Kryddor

Arkiv

 2017

 2016

 2015

 2014

 2013

 2012

 2011

 2010

 2009

Bloggar

Zoomin: Nyheter & feedback

Länkar

Nyligen.se

Flöden

RSS-flödeRSS 2.0

 

.

script>