Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning
Besök en slumpmässig hemsida på Zoomin

Den skrattande Dalmatinern

 Utseende och egenheter

 

Dalmatinern har en del särdrag som gör att den skiljer sig från andra hundraser:

- Den är känd för att skratta när den blir glad! Det gör den genom att dra upp läpparna och visa hela bettet. Hos få andra raser är denna egenhet så utbredd som hos dalmatinern, som skrattar för att visa sin glädje och samtidigt undergivenhet. (Se videoklipp i bloggen under rubriken Dalmatiner till vänster i bloggen den 22 mars 2011)

- Dalmatinernas teckning är också unik. Fläckarna skall vara runda och väl avgränsade och kan vara antingen bruna eller svarta. En dalmatiner kan ha fåtal fläckar, en annan många, det spelar ingen större roll, huvudsaken är att teckningen ger ett prickigt intryck.


Dalmatinern är en medelstor hund där proportioner och symmetri tilldelas stor vikt. Den skall vara kraftig och muskulös utan att vara grov eller klumpig och den skall hellre vara rektangulär än kvadratisk. Dalmatinerns uttryck är mycket viktigt. Det skall vara vaket och intelligent och det skall synas att det är en alert och uppmärksam hund. Rasen skall utstråla styrka och uthållighet och det taktfasta, vägvinnande steget, där man tydligt ser svikten och fjädringen ger dalmatinern de så typiska och eftersträvansvärda rörelserna. Dalmatinern är en frisk och sund hund som kan vara pigg och lekfull ända upp till 12 - 14 års ålder.

 

Dalmatinerns ursprung

 

Det är det ingen som vet ursprunget var Dalmatinern kommer ifrån. En sak är säker - dalmatinern är en mycket gammal ras. På ett arkeologiskt museum i Athen finns en väggmålning från antikens Grekland, daterad 1700 år f.Kr., där fläckiga hundar som starkt påminner om dagens dalmatiner är avbildade. På tavlor med motiv från hov- och högreståndsmiljöer i Europa från 15- och 1600-talet förekommer också korthåriga prickiga hundar som liknar våra dalmatiner.
 

Vid norra Medelhavet vid den bergiga kroatiska kusten ligger Dalmatien, den region som dalmatinern kanske fått sitt namn från. I den nuvarande rasstandarden anges Kroatien som rasens hemland men före första världskriget fanns knappast några dalmatiner alls i Dalmatien, så det är inte fråga om någon inhemsk ras. I England däremot förekom dalmatinern från och med 1700-talet på gods och finare gårdar som en dekorativ vagns- och stallhund. England är det land som har haft det största inflytandet på rasens utveckling i modern tid och därför bör kallas rasens moderna hemland.

 

Dalmatinern i Sverige

Under 1950-talet när Ann-Marie Hammarlund startade sin dalmatinerupppfödning var den svenska stammen i det närmaste utdöd. Trots detta lyckades hon köpa en svenskfödd hanhund, Kief, som visade sig vara en god representant för rasen och som blev internationell och nordisk champion. Kief lade grunden till dalmatinerns pånyttfödelse här i Sverige och Ann-Marie Hammarlund bidrog genom sitt intresse och sina kunskaper till att göra rasen till vad den är idag.

 

 

Från mitten av 1700-talet och fram till början av vårt sekel användes dalmatinerhundar i England till att vakta i stall. Man ville ha hundar med utpräglad revirkänsla eftersom det var nödvändigt att hundarna sade ifrån om ovälkomna personer närmade sig hästar och vagnar. Dalmatinerna användes dessutom för att eskortera diligenser och hästekipage. De skyddade hästar, vagnar, passagerare och bagage mot rån och överfall. De dalmatiner som var duktiga vagns- och stallhundar, som lydigt följde med under resan, stannade kvar vid vagnen under rasterna och som vaktade stallet mot besök från oönskade främlingar; dessa hundar uppskattades och användes i aveln.

 

Resultatet har blivit att dagens dalmatiner inte har någon utpräglad jaktinstinkt och att den inte springer långt bort från matte och husse när den är lös. Än idag vaktar rasen ganska energiskt och säger med stor inlevelse ifrån om någon obehörig närmar sig tomten, familjens bil och när det ringer på dörren. Dalmatinern kan också vara mycket modig om någon familjemedlem skulle hotas.

Eftersom dalmatinern levde i stallet bestod flocken inte bara av hundar och hästar utan även av alla andra husdjur som förekommer på en gård. Fortfarande har också dalmatinern lätt för att umgås med de flesta husdjur.

 

Dalmatinern som sällskapshund

 

Dalmatinerns största funktion idag är att vara en sällskapshund, vilket den också är på ett utmärkt sätt med sin speciella charm. Den trivs när hela familjen är samlad och delar sin kärlek rättvist mellan familjens alla medlemmar. Det är typiskt för rasen att vara lugn och sansad inomhus och pigg och livad ute. Den är en mycket uthållig, men kräver ändå inte överdrivet mycket motion. Dalmatinern uppskattar att få vara lös en stund under promenaden. Mätt, välrastad och belåten ligger den helst i sängen eller knuffas med familjen i soffan och njuter av att få vara med.  Dalmatinern är mycket varsam med familjens barn.

 


I vårt århundrade har dalmatinern haft många skiftande användningsområden:
Brandkåren i USA har haft dalmatinerhundar som maskotar. Man har i detta sammanhang också haft praktisk hjälp av dem genom att de kunnat spåra upp människor i rum fyllda av brandrök och man har tränat dem att bära redskap in i brinnande hus.

 

Dalmatinern använts både som vakthund och rapportör och även fungerat som minsökare.
De har även tränats som ledarhundar för blinda och som draghundar. De passar bra till såväl agility som eftersök och är mycket förtjusta i att spåra.
Trots sin avsaknad av egentlig jaktinstinkt händer det att exemplar av rasen används till jakt. Dalmatinern har ett utpräglat anlag för att härma och tar därför gärna efter en fullärd jakthund om den får tillfälle att arbeta ihop med en sådan.
 

Det är ovanligt att dalmatiner är petiga med maten. Snarare är det så att dagens dalmatiner är känd för att vara glupsk och ha en omättlig aptit. Den äter allt, vare sig det bjuds eller inte, utan urskillning. Förr i tiden fick dalmatinern troligen livnära sig själv till stor del under resorna, vilket kanske bidrar till ett sekundsnabbt sväljande av någon till synes oätlig "delikatess" vid dikeskanten. Att med en dalmatiner i huset lämna matvaror lättåtkomliga på bänkar och bord är därför inte att rekommendera, ens för ett kort ögonblick.

 

 

Svenska Dalmatiner-Sällskapet
 

Idag finns ett 50-tal uppfödare i Sverige och de flesta arbetar med rasens bästa för ögonen.

Rasens specialklubb, Svenska Dalmatiner-Sällskapet bildades 1962. Medlemstidningen "Dalmatiner-Kuriren" utkommer fyra gånger om året. Dessutom ger Dalmatiner-Sällskapet ut en årskrönika som innehåller rasfakta om registreringar, HD-resultat, nya titlar m.m. varje år. Dalmatiner-Sällskapet arbetar för rasens bästa och för att sprida information om rasen.

 

 

 

.

script>